Följande är direkt plankat från



Mot Lakka . Mussolinos drömstad i funkis		Besök hos Antonio - eremiten

Colamades friteras. Delikatess för gottegrisar!		Nikolaus - vår värd i Paradiset


Aristoteles träd i Kos, och jordbävningsskador

Besättningen: Birgitta och Ulf	Kerstin och Bengt	Inger och Hans
		Tack för denna gång!

Följande är direkt plankat från Ulfs seglingsrapport till deltagare med flera. Tack för det!

Rutt: Samos Marina, nordliga viken med ingång från väst på Agathonisi, Lipsi,

Ormos Palionisos på Kalymnos, Ormos Emborios på Kalymnos, Leros Marina i Lakki på Leros,

Ormos Sikati på Kalymnos, en vik norr om Vathy på Kalymnos ostsida, Ormos Nikolaos på Kalymnos,

Istället för att berätta om vädret dag för dag följer här en enkel sammanfattning av hela veckan:

Redan när vi kom till Samos fick vi ett tydligt väderomslag med skurar och lägre temperaturer.

19 – 23 grader i luften, 20 - 22 i vattnet. Vindarna vände från norr till syd och vi fick alltså mycket

motvind. De tre första dagarna fick vi en del skurar, men sedan återvände solen. Turligt hamnade

vi i yttersta utkanten av stormen Zorba, som drabbade större delen av Grekland med bränder,

jordskred och översvämningar. Den berörde oss ytterst lite. Marinorna i närheten blev

fullbokade, och på Lipsi, som inte anses helt bra vid tuffa sydliga vindar, var vi nästan helt

Kerstin och Bengt flyttade ombord redan måndagen den 24 september och Inger och Hans

planenligt den 26 september. Det blåste dock hårt och vädret var rent allmänt ostadigt,

så avgångsdagen, etappstarten, sköt vi på till den 28 september. Vi hann då med att hyra bil och

turista lite på ön och storhandla utanför huvudorten, Vathi. Vi hann även avnjuta en trevlig middag

på marinan och två fina middagar i Pythagorian. På rundturen med bil åkte vi till den förtjusande

lilla viken, Posidonion, där vi åt lunch, mezes, och Inger och Hans badade. Innan shoppingen hann

vi precis med, de stänger klockan tre, ett besök på det utmärkta Archaeological Museum of Samos.

Så kom då äntligen morgonen den 28:e, då vi kunde lämna Samos Marina med kurs söderut mot

Agathonisi. Det blev motor i svagill frisk motvind till den fina viken, utan namn, på öns nordsida.

Väl framme och med gott ankarfäste, (Det tog över en halvtimma att få fast ankaret) blev det etappens

första BVLVB. Riktigt efterlängtat och njutbart efter många dagar i hamn.

I viken fanns en övergiven, ganska ny byggnad med en nyanlagd tillfartsväg. I dess omedelbara

närhet fanns stigar, små trappor, murar och staket. Även dessa mänskliga ingrepp i naturen såg nya ut.

Här behövdes en vetenskaplig expedition; jollen sjösattes och den manliga delen av

besättningen puttrade oförväget mot mysteriet. En stor skylt bredvid huset visade att EU här hade satsat

332 000 € mellan 2007 0ch 2013. Vår förståelse av grekiska bokstäver räckte inte för att förstå

projektets syfte. Huset hade viss finess, som uteslöt fabrik av något slag. Kunde det vara ett hotell?

Vid en av husets gavlar fanns grunden för ett vattenfall. Den delvis uppbrutna dörren var gjord av ädelträ.

Området intill huset, en klippudde, var inhägnat med både murar och staket. Detta hindrade naturligtvis

inte expeditionens medlemmar att beträda det förbjudna området. Många getter hade redan gjort intrång

och skuttade nu förskräckta iväg för att undfly de nya inkräktarna. Regnet som fallit dagarna innan

hade gjort klippor och mark mycket hala och klättringen uppför klippan blev en livsfarlig uppgift.

Men här fick vi lön för mödan; utmärkta infoskyltar fanns uppsatta på flera ställen. Platsen var alltså

en arkeologisk fyndplats och huset ett tillhörande museum. Omkring femhundra år före Kristus hade

härskarna av de Milesiska öarna (Ikaria, Fournoi, Agathonisi, Marathi, Arki, Lipsi, Patmos, Leros, Farmakonisi)

en befästning, ett litet samhälle, på varje ö med soldater och en bofast befolkning.

Nu finns här bara en tillbommad, förfallande byggnad och fragment av en infrastruktur för att bese

platsen. De fina infoskyltarna, engelska och grekiska, har nog inte lästs av många personer.

Ännu ett exempel på EU projekt som inte fullföljs. Det finns ju bl.a, flera ofullbordade marinor runt om

Ombord på Philippa hade vi sedan happy hour, fläskfile teriyaki, dopp med mareld och beundrande av månen, nästan full,

Nästa morgon varnade alla väderprognoser för stormen Zorba, som var i antågande. Över 20 m/s i vårt område (runt 30

på vissa platser i Grekland) ingick i prognoserna. Vi ville ta det säkra före det osäkra och planerade att gå till Leros,

där det finns väl skyddade marinor. Vi ringde för att boka, men det var fullt överallt. När vi fick de här oväntade beskeden

befann vi oss inte långt från Lipsi, så vi bestämde oss för att gå in och titta. Väl inne i hamnbukten möter vi två båtar på

väg ut och endast en nöjesbåt vid hamnpiren. En hemsk tanke slår mej: Hamnen anses så farlig att hamnkapten kör

bort alla båtar. Men väl framme vid piren står en leende hamnkapten och önskar oss välkomna tillbaka. Vi förtöjer med

två extra tampar, inget mer. Zorba nådde dock inte vår region, så det blev ett relativt lugnt dygn i Lipsi. Middag på Petke

och vi blev serverad och underhållen av Mr Bravo, som egentligen heter Nikos. Flera av oss tog Petkes signaturrätt,

Vi handlade lite söndag morgon, men gick sedan söderut längs Leros västkust, in i sundet mellan Leros och Kalymnos

och följde Kalymnos ostkust och girade till sist styrbord in i Ormos Palionisos. Vi kallar den Nikolaos vik, namnad efter

vår bouzoukispelande, svampdykande, lärande, klättrande, matlagande vän. Vi seglade delvis, vilket inte hänt på ett tag.

Fulla av beundran tittade vi åter på de mängder av klättrare som små flugor syntes på olika nivåer på den berömda

klippväggen,Secret Garden, (på ostsidan utanför Ormos Palionisos) som delvis har negativ lutning.

Efter BVLVB rodde vi in till Taverna Kalidonis och dess ägare Pothitos för drinkar. Som tack för att vi lånar en av

Därefter mörkerpromenad till Nikolaos taverna, Paradiso. Gott och trevligt som brukligt,

men gästerna terroriseras väl mycket av cirka 20 katter. Vi sov gott trots en och annan skur under natten.

Måndag morgon lämnade vi bojen och seglade norrut längs Kalymnos västkust. Ja vi seglade en hel del faktiskt.

Tillbaka in i sundet mellan Kalymnos och Leros, men sedan söderut till Ormos Emborios där vi ankrade för

BVLVB. Efter detta ånyo norrut, nästan två timmar, till Leros Marina i Lakki. För säkerhets skull hade vi ringt och

Det var första gången för Philippa här i denna gigantiska, välordnade och dyra marina. 40€ inkl. el och vatten

för en natt. Marinans egen restaurang såg mysig ut och då vi erbjöds 10 % introduktionspris valde vi ”Skippers”,

som den heter. Mycket hög kvalitet på både dryck och mat. Och inte så dyrt. Två besättningsmedlemmar, som vana

vid jätteportioner, valde att dela på en kycklingrätt fick gå hunriga från bordet. Detta tog vi dock snart igen i

Följande morgon tittade vi på Lakki ”stad”, som enligt Mussolinos drömmar skulle bli Italiens grandiosa bas i östra

Medelhavet. Boulevarderna, torgen och Art Deco byggnader finns fortfarande kvar, i mer eller mindre förfall.

Dessutom finns här juntans fängelser för politiska motståndare; lokaler som idag delvis används som mentalsjukhus.

Allt detta ger Lakki en rätt sorglig prägel, men viss utveckling till det bättre kan vi se när vi jämför med vårt första besök

för fyra år sedan. Vi hann också med att handla för att kunna må gott och övernatta i någon enslig vik.

Nu seglade (ja det är delvis sant) vi söderut igen mot Kalymnos och gick för första gången in i Ormos Sikati. Här badade

vi först i en helt underbar liten vik med fin sandstrand. Ovanför stranden finns en jättegrotta med från havet synliga

stalaktiter. Som natthamn bedömdes den dock för liten, så vi flyttade oss efter badet längre in i huvudviken, där vi fick

bra ankarfäste utanför ett litet vitt kapell och ett ruckel till hus. Mängder av getter på stranden och mittemot kapellet

och det lilla huset befann sej horder av klättrare i olika stadier av livsfara. Vi behövde inte känna oss ensamma i

Natten var stilla och vi vaknade morgonen därpå till en helt perfekt dag med solsken och ingen vind.

Innan frukost kommer en man i sin lilla rodd/fiskebåt upp till Philippa. Han hade tagit upp sina två nät med magert resultat.

Vi hade redan under gårdagen, i kikaren, sett denne man, med hund, gå mellan kapell och ruckel. Vi hade t.o.m. vinkat

Nu kom han till Philippa för att få hjälp med sin mobiltetefon. Vi fick inte ta kort på honom innan vi fixat hans mobilproblem.

Vi bjöd upp honom i sittbrunnen för kaffe och en cigarett. Mannen heter Antonio Macarounas, och är kusin med

mångsysslaren Nikaloas, som vi hade gästat två dagar tidigare. Nu kunde Antonio inte ta emot SMS, för minnet var fullt.

Han förklarade att han aldrig SMSar eller ringer, men det är viktigt att andra kan nå honom. Hur fixar man en androidtelefon

som bara innehåller kyrilliska bokstäver?? Jo, som väl var fanns det en symbol, kugghjul, för inställningar och med tålmodigt

letande kunde jag till sist ersätta grekiskan med engelska och då gick det lätt att rensa minnet. Att återställa grekiskan

var betydligt lättare. En leende och tacksam Antonio förklarade nu att det var fritt fram att plåta honom och att vi dessutom

Efter bad och frukost sjösatte vi så jollen och jag och Hans rodde in oss i två omgångar. Vi tittade först på kapellet,

som Antonio förbättrar och håller i fint skick. På bilden nedan pekar han på sin blivande grav. Han och prästen är överens

Därefter blev det husesyn, snabbt gjort, och vi kunde enkelt konstatera att kapellet har betydligt högre prioritet än huset.

Han bjöd på grekiskt kaffe och vatten i trädgården. Själv tog han en lite Ouzo! Han berättade att han bor ensam här hela året.

Hans fru bor i ett av de två hus de äger i Pothia, Kalymnos ”huvudstad”. Bara till jul och påsk åker han, som religionen kräver,

till stan för att fira de två stora högtiderna med sina hemska släktingar. Hans egna ord. Det finns ingen väg till huset,

så först får han vandra uppåt i tre kilometer för att nå vägen, där någon hämtar honom. Hans dotter är ”stor advokat” och

har kontor i Pothia, men reser över hela världen i sitt jobb. Det är också dottern som betalar telefonen.

Då och då får han proviant, mest vatten och Ouzo, transporterat med båt till sin lilla brygga. Helst lever han på fisk och getkött.

Han ägde några getter. Lite frukt och grönsaker odlades i täppan. När vi pratade om mat frågade han

mej som fixat hans mobil, om jag tyckte om små, friterade sardiner. Javisst sa jag utan att tänka. Det är gott, men dock

ingen favorit. Så skiljdes vi och återvände till Philippa. Vi såg också att Antonio ånyo la ut ett litet nät

mellan oss hans ställe. Och innan vi seglade iväg kom han med en plastask full med nyfångade sardiner.

”Rulla dom i mjöl, inget salt, och stek i olja i 7 minuter” sa han till mej som avskedsord.

Efter detta minnesvärda möte med, och besök hos Antonio, lämnade vi Ormos Sikati och styrde söderut mot en lämplig

BVLVB-vik, som vi hittade alldeles norr om Ormos Vathy, fortfarande på Kalymnos. Även här hade vi klättrare att beskåda

från sittbrunnen. Det måste finnas tusentals klättrare på denna pampiga ö. Det lär finnas 662 klättringsleder med

islagna stålankare. Varje led är klassificerad efter svårighetsgrad och ”skönhet” och är namngivna på engelska.

Crisis, Finger Pull, Melodrama, Fight of a Woman, är exempel på namn på dessa leder.

Efter lunch, uppfriskande bad m.m. skulle vi söka natthamn i en lite större vik längre söderut på Kalymnos. Det blev Ormos

Agios Nicholaos, där en aussie redan låg för ankare. Den här viken heter numera ”Lost Anchor Bay”.

Vid försök till ankring bar det sej inte bättre än att hela kättingen, 60 m., försvann i djupet, 10 – 11 m. Vid en tidigare

förstärkning av ankarwinchen hade tydligen mekanikern som utförde den, glömt att knyta fast slutänden på kättingen.

Vi tryckte på MOB knappen, men lyckades inte hitta något på bottnen. Även aussien hjälpte till. Detta var vid fem-tiden på

kvällen och mörkret bara två timmar bort. Nu behövde vi en förtöjningsplats, som inte krävde ankare. Etappens slutmål,

Kos låg bara två timmar bort, så jag ringde och bokade plats och vid sjutiden knöt vi så fast i det fina, men dyra Kos Marina;

Nästa dag ägnades så åt upphandling av ankare och kätting. Som väl är finns det två skeppshandlare i Kos, så lite konkurrens

fanns det att utnyttja i opphandlingsprocessen. Den 5:e på morgonen skulle jag få ett nytt ankare, rostfritt och 5 kg tyngre än

det gamla samt 60 meter galvad certifierad kätting. Och tänk, det kom nästan i tid, när den avmönstrade besättningen hade

Den avgående besättningen bjöd på torsdagskvällen på middag på ”The Fish and Grill House” vår favorit i gamla stan,

Den här etappen bjöd inte på det förväntade grekiska sensommarvädret och dessutom mycket motvind.

Trots detta fick vi uppleva väldigt mycket minnesvärda platser, människor och händelser.

Stort tack för att ni med ert goda humör och samarbetsvilja genomförde ännu ett mycket trevligt seglingsäventyr med Philippa.