Ett ödesdigert besök på
Börseryds gästgifvargård
av Bengt Gustafsson
Inledning
I
en uppteckning från 1933 i Folklivsminnesarkivet i Lund berättar en gammal
vissefjärdabo bl a:
När det var marknad här
fick tjänarna fritt och de begav sig i väg till fots. Utrustningen var en brännvinsflaska
- en lommaflaska — som de hade i lomman där framme i sin lilla korta jacka.
Den var att hålla fred med. Om det kom någon och rusade på dej och ville slåss,
så skrek han: har du nå't brännvin. Och då var det så, att hade man inte något,
så blev det stryk. Gav de, så kanske de fick vara ifred. Så hade de en madesjökniv.
Det var en som hette Horn i Madesjö som gjorde ett slags knivar med breda blad,
slipade på ena sidan — det var madesjöknivar och de var kända långt nere i
Blekinge. Så hade de en hoper sten i lommorna, och de band de in i näsduken.
Det var slängskott kallade de det, och med det slog de till dem i huvudet, när
de kom inom räckhåll. På så sätt höll de dem från livet.
Jag
föreställer mig att ovanstående beskrivning l stora drag är giltig också för
de Madesjöungdomar som från olika byar på morgonen den 4 september 1846,
eller möjligen redan föregående kväll, begav sig till Gårdsryds höstmarknad.
En av dem var bondsonen Johannes Mathiasson frän Olofsbo. Kanske slapp han gå
till fots hela sträckan eftersom flera hästskjutsar var på väg i samma
riktning. Att Johannes var utrustad med en "Masjö-dänga" och en näsduk
som vid behov kunde användas som slängskott, det vet vi med bestämdhet. Av
allt att döma hade han också en lommaflaska med brännvin. Inom det närmaste
dygnet skulle Johannes liv vara radikalt förändrat och hans exemplar av Horns
kniv spelade därvid en avgörande roll.
Vi
ska i det följande se vad som hände. Jag bygger berättelsen på den mångfald
av rättegångsprotokoll, besvärsärenden, personintyg, ansökningar om nåd
och frigivning, fångregister och andra skriftliga dokument som finns i ärendet.
I långa stycken följer jag ordagrant protokollens beskrivningar av händelseförloppen,
med enstaka språkliga förtydliganden. Utöver huvudhändelsen behandlas en det
andra förhållanden som kan ge lite ytterligare tidsfärg.
På
Gårdsryd marknad
I
Gårdsryd hölls, kan vi förmoda, en ganska lokal marknad med för en sådan
vanliga verksamheter, såsom kreaturshandel, troligtvis mest stutar och oxar,
försäljning av varjehanda redskap och hantverksprodukter, byttor och kärl,
lädervaror, vävda tyger och slöjdade artiklar för nytta och prydnad i
hemmet. Tillfälle gavs att inhandla pigtittare, skäktknivar och andra föremål
lämpade som fästmansgåvor. Marknadskarameller och andra godsaker bjöds nog
också ut, liksom viss underhållning med mustiga historier, sång och musik.
Några kringresande kreatursuppköpare, spelmän och s k taskspelare hade
infunnit sig. Huvuddelen av marknadsbesökarna var emellertid folk från
trakten, med övervikt av ungdomar. Pigor och drängar synades av bönder som
behövde tjänstefolk och nya anställningar avtalades. Pojkar och flickor träffades,
ibland enligt överenskommelse frän tidigare möten, i andra fall gjordes nya
bekantskaper. Pojkarnas blyghet minskade i takt med att de tullade på innehållet
i lommaflaskorna och mödrarna fick hålla ett strängt öga på sina döttrar.
Vi
vet inte om den 22-årige Johannes hade något uppdrag att uträtta åt föräldrarna,
bonden Mathias Nicolausson och Cajsa Lena Petersdotter, eller annat eget ärende
på marknaden. Kanske hade han bara tagit sig dit för att fördriva en fridag
med vänner och bekanta. Vad vi vet från hans egen berättelse är att han mot
dagens slut, liksom många andra marknadsbesökare, sökte sig till den närbelägna
gästgivargården i Börseryd för att få lite till livs innan det var dags att
gå de 15 km till föräldrahemmet i Olofsbo.
På Börseryd gästgivargård
Inne
på gästgivargården är det gott om manfolk i olika åldrar, de flesta
tydligen bekanta med varandra och med Johannes. Några kvinnor serverar vid de
små borden. Man äter, dricker och samtalar högröstat. Det är ont om
sittplats i lokalen, men stämningen är god. Värdshusvärden anstränger sig
att skapa rum för alla. Ordningsvakter, vaktkarlar, fanns utsedda. Ute på gården
samlas allt fler vagnar och folk som är på väg hem från marknaden.
Då
kommer det, tydligen ganska oväntat, en båtmanstransport, dvs en grupp lokala
båtsmän som efter tjänstgöringen i Karlskrona vill bli undfägnade på gästgivargården.
En av båtsmännen är den 32-årige Johan Peter Josephsson Holmström från byn
Holmen "av lång växt och stark och gror kroppsbyggnad". Han är känd
för att vara "mycket retsam och skräflande samt begifven på dryckenskap
och slagsmål" och under tjänstgöring i Karlskrona tidigare straffad för
fylleri och slagsmål. Denne Holmström kungör, enligt mångas vittnesmål, vid
sitt inträde i lokalen att "nu hör krogen oss till, bondpojkarna skall
ut". Den något kortvuxne Johannes, bara 5 fot, 6 tum enligt stamrullan -
dristar sig då att påpeka att pojkarna är beskedliga, så det är väl inte så
farligt om de är kvar. Holmström tar då nacktag på Johannes, lovar honom
stryk och visst tumult uppstår. Skällsord och några knytnävsslag utväxlas
mellan de två inne på krogen. Med i gnabbet med Holmström är från början
också en av Johannes bekanta, drängen Nils Peter Nilsson från Tostetorp, som
senare blir dömd för att ha "skuffat" Holmström och en annan båtsman,
Ola Hvithår frän Eskilsryd. Nils Petter höll sig tydligen undan rättvisan i
det längsta, för han omnämns i flera rättegångsprotokoll som "på fri
fot varande". Holmström gick sedan ut på gården och Johannes skriver i
en egen inlaga att "då jag varit derinne en stund efter, så tänkte jag för
mig sjelf nu är jag tvungen till att gå him eller får jag förträt af min
fader och jag var mycket rädd för att gå i genom folkträngslen på gården för
jag hörde dom gräla, men sedermera utgick jag derifrån och ämnade mig till
att gå him och då jag utkom på gården kom det en mansperson och sprang på
mig och tog mig om strupen och jag såg mig ingen utväg att springa från honom
och upp tog jag min hand ur min ficka och i den rädsla fick jag upp en fällakniv
i vänstra handen och tilldelade den samme ett slag men icke visste att densamme
var Holmström förrän sedan och det i genom rädsla och förhastande utdelade
slaget blivit dömd vid Södra Möres Härads Rät till att mista mitt lif genom
halshuggning. . . ." Ovanstående citat är från en inlaga där Johannes söker
att få det dödsstraff han så småningom dömdes till förvandlat till böter
eller s k mansbot, vilket fram till 1861 var en laglig utväg vid s k vådadråp.
Johannes
råkade alltså ute på gården, eller redan i dörren till krogen, under ett
nytt gräl med Holmström med ett hårt och vasst föremål med vänster hand
framifrån träffa sin antagonist så olyckligt på högra sidan av huvudet
att tinningspulsådern brast. Enligt flera vittnesuppgifter föll Holmström
genast då han träffades av slaget, reste sig och stapplade med händerna på
knäna baklänges till en vagn på gården, stödde sig något mot denna, föll
igen ymnigt blödande och förblödde och dog inom några minuter utan att ha
yttrat ett ord.
För
detta dåd kom Johannes inom ett halvår eller närmare bestämt den 14 januari
1847 att dömas till döden genom halshuggning. Samtidigt fick ovanstående Nils
Petter Nilsson böter för skuffning av två båtsmän, bl a hade han slagit
hatten av Holmström. Johannes slag lär ha utdelats strax efter Holmström böjt
sig ner och hämtat upp hatten.
Johannes
insåg omedelbart att han ställt till det för sig. Han kände sig djupt
skyldig och mycket rädd. Vittnen säger sig ha sett honom gråtande i folkhopen
och hört honom bl a yttra "nu är jag bet och går ej mera hem till mina föräldrar".
I sin förtvivlan gör han en rad dumheter, både utanför gästgivargården och
senare, som vi skall se, under den följande rättegången. Kniven, som han
slagit med, ger han genast ifrån sig till en vän, en dräng från Spaksmåla.
Åklagaren, till vilken kniven så småningom överlämnades, beskriver den som
"en större på orten kallad Madesjöknif med ett något öfver ett tums
bredt blad".
Rättegången i Vassmolösa
I
rätten försöker Johannes hävda att han gett kniven till sin kamrat som ersättning
för en gammal penningskuld, vilket vännen förnekar. Johannes, som tydligen
frihetsberövades redan samma natt slagsmålet ägde rum, författade också i fängelset
i Kalmar, dit han fördes två dagar efter dådet, ett brev till en annan
ungdomsbekant, i vilket han försökte få denne att mot ersättning vittna till
sin fördel. Brevet, som finns bevarat, tycks ha beslagtagits innan det hann
smugglas ut och användes naturligtvis under rättegången till Johannes
nackdel. Han försökte också påskina att åklagaren mutats av ovanstående
Nils Petter Nilsson vilken, såsom nämnts, länge lyckades hålla sig på fri
fot. Johannes huvudlinje vid försvaret i rätten var att den kniv som han först
påstod sig bara ha "viftat med i luften" var en helt annan kniv
"en liten fälleknif, med flera blad", än den Madesjö-dänga av
Horns fabrikat, som han lämnat till sin kamrat. Den lilla kniven uppgav han sig
strax efter slagsmålet ha tappat och inte återfunnit! Detta verkade självfallet
inte särskilt övertygande på rättens ledamöter.
Han
bedyrade att han slagit av rädsla, i självförsvar, och inte för att döda
och att ingen ovänskap rådde mellan honom och båtsman Holmström. Denne var
han bevisligen väl bekant med. Holmström var ju från trakten, född i
Pukeberg och kronobåtsman för Holmen. Flera vittnen har innan Holmström blev
slagen sett hur denne brottades med Nils Petter ute på gården, varvid Holmström
fallit och tappat hatten.
Vid
läsning av de dokument som finns i ärendet får man en bestämd känsla av att
rättegången genomfördes omsorgsfullt och med ambitionen att komma fram till rättvisa
domsskäl. Man försöker skapa sig en sann bild av de inblandades vandel. Dåvarande
kyrkoherden i Madesjö, Anders Sandberg, skriver personintyg om både Johannes,
Holmström och Nils Petter. Om Holmström anförs bl a att han tidigare varit
straffad för slagsmål. Johannes "har med hjelplig Christendomskunskap begått
den Heliga Nattvarden, och så vidt jag vet varit af ärlig frejd, men visat
olydnad mot föräldrarna och ådagalagt mindre stadga i sitt uppförande".
Nils Petter får genomgående goda vitsord och hade tydligen egentligen
vidtalats att vara ordningsvakt på gästgivargården marknadskvällen. Han hävdade,
då han inför hot om mätning till slut infann sig i rätten, att han som biträdande
vaktkarl haft mandat att "skaffa fred" med båtsmännen. Rätten ansåg
emellertid att han varit alltför våldsam i sin tjänsteutövning och dömde
honom till böter, alternativt fyra dagar i häkte vid vatten och bröd.
Upprepade
rättegångsförhandlingar hölls och många vittnen kallades. Man ser av de
reseersättningar som tillerkändes vittnen, att flera av dem varit i Vassmolösa
vid upptill tre tillfallen. Vittnen är förutom gästgivaren och hans piga, en
rad pojkar och några bönder och båtsmän från orten med hemvist i Agebo,
Ljusås, Otteskruf, Humpagärde, Svalehult, Buttetorp, Eskilsryd, Svartebäcksmäla,
Spaksmåla, Idehult, Flyebo, Gelebo och ytterligare några byar. Några vittnen
kunde på grund av "ålderdom och bräcklighet och den flera mil långa
resan till Vassmolösa” inte infinna sig personligen, men får avge
skriftliga berättelser. Man anstränger sig förgäves att få närmare
upplysningar om en mystisk spelman som gästgivarens piga uppger sig ha
iakttagit i mörkret utanför krogen. En rad inkallade vittnen har sett delar av
bråket men är i rätten obenägna att under ed försäkra, att det var just
Johannes som utdelade slaget eller om den som slog hade något tillbygge. Någon
har sett hur "en karl af samma storlek" som Johannes och lik denne klädd
i blåa kläder, slå till Holmström, andra att det var en mindre man, "något
kutig över ryggen". Att det var en mindre person hade betydelse, eftersom
ovan nämnde Nils Petter, som också bevisligen slagits med Holmström både
inne på krogen och utanför, var betydligt resligare än Johannes.
För
att fastställa den egentliga dödsorsaken och inte minst för att avgöra huruvida
Holmström blivit knivstucken eller slagen till döds föranstaltades om obduktion
eller "besiktning och liköppning". Denna utfördes den 10 september,
alltså en vecka efter Holmströms död, i vapenhuset i Madesjö kyrka i närvaro
av ortens kronolänsman, socknens ålderman, "jemte många andra
personer". Ett mycket utförligt obduktionsprotokoll finns, undertecknat
av "C. Ch Ekman, Medicine Doctor, Kirurgie Magister, Provincial Läkare,
Riddare av Vasa Orden" och försett med sigill. Vi kan inte här gå närmare
in på de fynd som görs vid den grundliga undersökningen av kroppens yttre och
inre delar, bara konstatera att obducentens slutsats är att det "med
fullkomlig visshet och säkerhet är klarlagt att det sår som med ett skärande
instrument blifvit Holmström tillfogat tätt intill höger öra. . . . och öppnat
främre väggen på tinningspulsådern och på ett ställe avskurit denna stora
pulsåders stam, varit enda och verkliga orsaken till Holmströms död. .
." Dr Ekman påpekar att han är medveten om fall, där personer med
avskuren pulsåder har räddats till livet, om de strax kommit under skicklig
kirurgs vård. I Holmströms fall hade det emellertid inte funnits något
hopp, då det krävts en ca 5 mils resa för hämtning av läkare i Kalmar.
Patienten kunde ju inte flyttas.
Vid
rättegångsförhandlingarna den 1 juli 1847, efter att huvudvittnena hörs en
tredje gång och nya vittnesuppgifter tillkommit som tala mot Johannes, begär
denne enskild överläggning med rättens ordförande. Han avlägger då, djupt
ångerfull, full bekännelse. Redan tidigare hade han vid "enskilt religiöst
samtal" med fångpredikanten i Kalmar sagt, att han ville komplettera sin
beskrivning av händelseförloppet och lätta sitt samvete. Han medger att han
slagit Holmström i huvudet,
på det sätt ovan beskrivits, varvid han hållit
sin Madesjö-dänga i handen med knivbladet uppfällt ungefär ett tum. För
att inte skada sig själv hade han lagt sin näsduk mellan knivbladet och
skaftet på kniven. Han sa sig ha mött Holmström i dörren till krogen då
han skulle gå hem, känt sig rädd och hotad och slagit till honom för att
kunna fly undan och inte i avsikt att döda. Att han så länge förnekat bruk
av kniven, berodde på råd han fått av medfångar under tiden på häktet i
Kalmar.
Nästa
dag dömdes Johannes av Södra Möres häradsrätt till döden genom
halshuggning.
Fästningsfånge
10 år i Malmö Johannes
är kvar i häktet i Kalmar och söker nåd hos högsta domstolen. I utslaget
den 29 februari 1848 beslutar Kung Oscar I att med "avseende till förekommande
bevekande omständigheter af gunst och nåd förskona Johannes Mathiasson från
dödsstraffet och tillåta att han i stället må umgälla sitt brott med tjugoåtta
dagars fängelse vid vatten och bröd. Uppenbar kyrkoplikt och tio års allmänt
arbete på fästning". Hans upprörande under fängelsetiden i Malmö, dit han förs den 29 juli 1848, är mycket gott. Han förvärvar genom flitigt läsande "en ganska försvarlig Christendomskunskap" och begår regelbundet "H.H. Nattvard".
|
|
I
Communion Längd i Malmö Centralfängelse under rubriken "Till bruk bland
fångarne utlemnade Religösa böcker" finns för 30 januari år 1852 bl a
följande notat: "Mathiasson: Nya Testamentet I, Psalmbok, I, Catechesen
l". Det framgår att fångarna hade ytterligare 5 böcker att välja bland,
nämligen Samariten, Hel Bibel, Andaktsbok, Biblisk Historia samt Roos Bönebok.
Vad
Johannes arbetar med under de tio åren i Malmö, vet vi inte, men det ar
tydligt att fångarna bland annat deltog i grävning av kanaler i staden . Hans
hälsa sviktar tidvis och föräldrarna åberopar detta i en ansökan om
frigivning efter halva strafftiden, då de fruktar att de aldrig mer skall få
sin käre son i livet. Med anledning av denna ansökan, intygar en fängelsesergeant,
att Johannes är fullt arbetsför och inte varit sjuk men nämner att han
"klagat öfver en, snart öfvergående kolikattack och därefter äfen en
lindrig vrickning i ankeln". Den senare åkomman kanske en följd av
fotbojan han förmodligen alltid släpade på!
Kyrkoherden
i Madesjö intygar att en betrodd lantbrukare, Karl Mathiasson i Dackebo, är
beredd ta Johannes i sin tjänst, om denne blir fri i förtid och "ansvara
för honom enligt lag och gällande författning". Troligtvis är denne
Karl Mathiasson en äldre bror till Johannes. Återigen intygas från fängelset
att Johannes är en mönsterfånge. Fallet prövas i högsta instans. Men det
blir avslag. Varför är inte klart. Till Johannes nackdel talade att han vid
ett tillfälle brutit mot tystnadsplikten och blivit straffad "för samtal
med medfånge". Vad det otillåtna samtalet rört sig om är obekant.
Kanske hade Johannes bara sökt trösta och uppmuntra en olycksbroder med några
ord han funnit under sin läsning. Straffet, 10 prygel, verkställdes den 29
november 1850, enligt en anteckning i stamrullan över fångarna.
Den 20 juli
1858, inte 1856 som anges i vissa dokument, var straffet avtjänat och Johannes
återvände till hemsocknen "med goda betyg från Malmö", som det står
i husförhörslängden för aktuell period. Redan samma år finner vi honom som
nygift bonde i Södra Bäckebo. Hans 22-åriga hustru Christina Petersdotter,
dör emellertid inom ett år i den rödsotsepidemi som 1858 skördade många
offer i Madesjö socken. Ytterligare en gång kom rödsoten att påverka
Johannes liv. På en av gårdarna i Humpagärde (Hultsby) hade en jordbrukare
som förlorat sin hustru i rödsoten just överlåtit sin gård till sonen, som
hade hustru och fyra små barn. Plötsligt rycks också sonen bort i sjukdomen,
varefter änkan gifter om sig och flyttar. Gården blir då till salu och köps
av Johannes, sannolikt med god hjälp från föräldrar och syskon. År 1860
flyttar han dit, nu omgift med Fredrika Nilsdotter född 1840 i Toresbo. De får
så småningom en son, Karl och döttrarna Hulda, Ida och Alma. Lektor Folke
Petersson nämner 1979 i sin utmärkta serie ”Gårdar i Madesjö” att
Johannes kom till gården i Humpagärde efter avtjänat straff och tillägger
att "inget ofördelaktigt är i fortsättningen känt om honom". Efter
en mansålder som jordbrukare blir han undantagsman på gården. Gården, som övertogs
av sonen, är fortfarande i släktens ägo. Johannes avled 1898. Av döttrarna
blev Hulda bondhustru i Otteskruv, medan Ida och Alma utvandrade i unga år
till USA, och förblev där. Ida gifte sig tidigt med den i svenskstaden
Jamestown N.Y välkände sågverksägaren m m Charles A Lindbeck, hos vilken många
kring förra sekelskiftet utvandrade Madesjöpojkar kom att få sina första
jobb som kuskar eller snickare.
Slutord
Som ett av
Johannes 41 barnbarnsbarn hörde jag som liten min far någon gång vagt nämna
att hans morfar, som han inte mindes, som ung råkat slå ihjäl en person på
en marknad och suttit inne samt blivit benådad av kungen. I övrigt berördes
aldrig detta ämne i familjen. Jag tror inte man visste eller ville veta så
mycket.
Som
pensionär bestämde jag mig för att ta reda på och skriva ner det som finns
dokumenterat. Av en lycklig slump fann jag en dag vid läsning av ett gammalt
tidningslägg av Barometern från 1846 en insändare, där en ölänning klagar
över att våldsbrott som sker på fastlandet inte nämns i Kalmars tidningar,
medan alla illdåd på Öland noga beskrives! Som exempel tar han bl a det som hände
på gästgivargården i Börseryd den 4 september samt anger namnen på de
inblandade. Detta gav mig något att starta med.
Det kan
förvåna att han efter frigivningen inte bosatte sig på någon annan
ort. Emigration till USA var ju en möjlighet redan då för den som
ville komma bort från en ovänlig omgivning. Men Johannes hade sitt nätverk,
som vi säger i dag, i madesjöbygden och kände sig välkommen hem
efter sonat brott. Det nattliga ungdomsbråket i Börseryd for 155 år sedan, då en Masjö-dänga användes på ett sätt som Fredrik Horn säkert inte avsett, slutade med en ung madesjöbos tragiska död. För Johannes Mathiasson från Olofsbo började samma kväll ett långt, ångerfullt sökande efter sinnesfrid som efter hand gav honom ett, av allt att döma, rikt och välsignat nytt liv. |
|
Författaren Bengt Gustafsson är kusin till min
mor Ruth Norman. Bengt Gustafsson är Sture och Berta Gustafssons son. Bengts bröder Sven-Erik och Gunnar bor utanför Emmaboda inte så långt från fädernegården i Knappsmåla. Bengt bor i Lund. Bengt Norman, januari 2003. |
.
Döttrarna Hulda, Ida och Alma |